Jättesmällen i Devon
Så bildades Siljan, Sveriges kronjuvel
Av Sanna Alwmark, PhD (doktor i nedslagskratrar)
Siljan bildades under sen Devon, en period i jordens historia som mest är känd för att det var då som livet på land gjorde sina första riktigt stora framsteg. Vår kontinent, Baltica, låg bekvämt nere vid ekvatorn där den hade kolliderat med det som idag är Nordamerika. Kollisionen ledde till bildandet av det som är vår bergskedja, Kaledoniderna, och vid tidpunkten för Siljanringens bildande så bör bergskedjan ha sett ut ungefär som dagens Himalaya.
Friden under sen Devon, då amfibier strövade omkring i träskmarker i stora skogar, avbröts abrupt när en 5 km stor himlakropp kraschade rakt ner precis där ni sitter idag. Hastigheten hos den här kroppen bör ha varit ungefär 20 km/s. Det är som att åka 2 mil på en sekund! Effekterna av nedslaget var naturligtvis fullständigt förödande för ett stort omkringliggande område med tanke på att den frigjorda energin motsvarade den hos mer än en miljon vätebomber. Så långt bort som det som idag är Lund, där jag bor, så fick allt liv tredje gradens brännskador, träd och buskar självantände och, om vi funnits, skulle även våra kläder självantänt. Allt detta skedde i södra Sverige ungefär 3 sekunder efter nedslaget, när ”eldbollen” (jmf. atombombsprängningar) passerade. Därefter följde ett kraftigt jordskalv, och efter det började det utkastade materialet, den så kallade ejektan, regna ner. Relativt nära nedslagsplatsen, i exempelvis Uppsala, trillade allt ifrån damm till stora stenar ner, och här nere i Lund rörde det sig om mestadels fint grus och damm. Tjockleken på ejektalagret (att jämföra med askavlagringar efter vulkanutbrott, tänk Pompeji) när det slutat regna ner bör ha varit ungefär en decimeter i Lund. Nedslag ger också upphov till en störning av atmosfären, och ungefär 30 minuter efter nedslaget så passerade det här ”airblast”-fenomenet Lund. Vindhastigheter på 100 m/s så långt bort som i Skåne resulterade i förödelse jämförbar med den som vi ser efter de allra värsta orkaner och tornados. Hade det varit idag så hade alla glasrutor i alla byggnader, förmodligen även allra längst norrut i Sverige, spruckit, samtidigt som ett enormt dån hade hörts. Man har beräknat dånets ljudintensitet till ungefär 95 dB i de delar av Sverige som ligger längst bort från nedslaget. Det motsvarar ungefär ljudet från en motorsåg. Hela kratern, så som den såg ut innan erosion, var färdigbildad på bara ungefär 5 minuter, och himlakroppen som kraschlandat smälte och förångades fullständigt till följd av den enorma värmen och trycket som uppstod vid kollisionen.
När Siljan bildades så var den fasta berggrunden, graniten, som idag finns exponerad i delar av området begravd under 3 km sedimentära bergarter och lösa sediment. Under årmiljonerna så har det här materialet eroderats bort, och lämnat kvar det som man ser idag. Själva nedslagskratern är helt borteroderad. Det som man idag ser låg ursprungligen under det så kallade kratergolvet. Så tänk er en stor nedslagskrater, till exempel på månen, och så tar man bort alltihop som utgör det som syns av kratern på ytan. Det är det som är kvar av Siljan – en ”kraterkällare”. Anledningen till att det finns en cirkulär struktur som delvis är fylld av sjöar är att det har varit lättare att erodera de mjukare kalk- och sandstenarna som ligger utanför den centrala granitkupolen. De förkastades ner när kratern bildades, under dess ursprungliga golv. Vi bedömer att ungefär 4 km av nedslagskratern är borteroderad idag, och att den ursprungliga kratern var ungefär 65 km i diameter, från ”kant till kant”. Storleken på 52 km, som är det som man ser idag, gör Siljan till västra Europas största kända nedslagskrater, och utan tvekan Sveriges kronjuvel när det gäller geologi.